det är dags
Att skriva dagbok bara för mig själv verkar inte fungera. Jag får försöka omfamna en personlighet som avskyr att stå i centrum samtidigt som den vill synas och höras, eller i alla fall öppna dörren till platsen där den syns och hörs. För kanske hittar ingen hit, men bara att någon kan göra det väcker en lust att skriva. Annars skärper jag mig inte. Måste man skärpa sig? Suck. Klockan är redan för mycket. Varje gång jag tittar på klockan om kvällarna är den 23.03, nu visserligen bara 23.01 men det är väl samma sak. Jag verkar hur som helst inte kunna gå och lägga mig före 23, hur mycket jag än behöver det. Sömn är det enda jag verkligen behöver, varför krånglar jag till det? Sommaren, i betydelsen semestertiderna, är slut. Jag har ätit för mycket och naggat kanterna på min relation, velat springa för livet, hållits på plats av föräldraskapet, försvunnit in i mig själv, tagit mig ut, klamrat mig fast. Var jag är nu vet jag inte riktigt, på en bättre plats men fortfarande på tårna....